De lär känna varandra – genom magen
Köket i den tyska lägenheten är full av spillt mjöl, jäst och kanel. På adressen bor portugisiska Carlota Correia E. Vale och svenske Simon Stark, som är i full gång med att laga traditionella maträtter från sina hemländer.
– Jag antar att det är som en slags integration. Vi håller redan på att lära oss varandras modersmål, så varför inte upptäcka varandras traditionella mat när vi ändå inte kan hitta på så mycket annat, säger Carlota.
Det nyproducerade bostadshuset ligger i Östberlin. På fjärde våningen bor paret Carlota Correia E. Vale och Simon Stark, båda 25 år gamla. Utåt sett ser de ut som vilket sambopar som helst – de talar flytande engelska med varandra och när deras mobiltelefoner vibrerar till, någon ringer, pratar de vant tyska.
Men ingen av dem har tyska som modersmål. Inte ens engelska. Carlota är född och uppvuxen i Lissabon och hamnade av en ren slump i Tyskland när hon kom in på läkarprogrammet. Simon blev placerad i Berlin i början av 2019 efter att ha blivit klar med sin treåriga pilotutbildning på Island. Innan dess hade han levt hela sitt liv i småstaden Åmål, en mil söder om Värmland.
– Vi träffades här i Berlin förra sommaren. Genom Tinder faktiskt, säger Carlota och blir märkbart röd om kinderna.
– Och i vintras flyttade jag in hos honom, fortsätter hon.
Carlota fnissar till, ler stort samtidigt som hon fokuserat läser igenom receptet hon håller i handen. Det är svenska kanelbullar som står på menyn. Simon har översatt ett svenskt recept till engelska.
– Det är viktigt att det är svenska kanelbullar. Amerikanska “cinnamon rolls” är liksom inte samma sak, säger Simon och rotar i köksskåpen efter ingredienserna som Carlota läser upp.
Rådfrågade familjen för “the husmans-taste”
För att baka och laga svenska klassiker är precis vad de gör om dagarna nuförtiden. Tyskland befinner sig nämligen i en lockdown efter att coronaviruset tog fart och spreds till och över Europa. Normalt sett hade paret gått till sina jobb, bjudit över vänner på middag och suttit i solen på Berlins uteserveringar om dagarna. Men nu är de nästintill isolerade i lägenheten, och har precis fått tillåtelse att gå till affären för att handla igen. Men bara om de har skyddsmask för ansiktet, enligt order från regeringen.
En kväll kom Simon på idén att göra chokladbollar, efter att en av hans svenska vänner hade lagt ut en story på den klassiska fikan på Instagram.
– Chokladbollar är tydligen en grej i Sverige. Enligt honom är han bäst på att baka dem i sin familj, säger Carlota med ett skratt och kramar om Simon som ler generat.
– Då kom vi på idén att vi kan fortsätta laga maträtter från våra hemländer tillsammans. Vi har ju inte så mycket annat att hitta på ändå, och dessutom så älskar vi att upptäcka andra kulturer, länder och språk. Jag antar att det är som en slags integration. Vi håller redan på att lära oss varandras modersmål, så varför inte upptäcka varandras traditionella mat när vi ändå inte kan hitta på så mycket annat?
Det fortsatte med att paret lagade köttbullar med potatismos och lingonsylt. Simon berättar att han var tvungen att ringa och rådfråga familjen i Sverige för att få “the husmans-taste”. Men att de tillslut fick till köttbullar som till och med smakade som de hans farmor brukade laga.
När Carlota får frågan om vad hon tycker om den svenska maten hittills lyser hon upp.
– Det är faktiskt gott! Och spännande, det känns som att jag lär känna Simon på ett djupare plan när vi lagar sådant som han åt i när han växte upp i Sverige. Plötsligt får jag en djupare bild av honom och hans bakgrund… Genom magen! Vanligtvis brukar vi laga olika typer av pizzor, kötträtter, tacos och tapas tillsammans, så det är en annan slags mat än vad vi äter på vardagarna i Tyskland.
Ute på Hisingen i Göteborg, långt från samboparets kök i Tyskland, sysslar föreningen Integrationsnätverk Göteborg med liknande kulturmöten.
– I vårt fall syftar det till att väcka viljan att delta i det svenska samhället. Nyckeln till att det ska fungera är i första hand språket, men även att utbyta kulturer spelar stor roll. Inom vår verksamhet har vi aktiviteter där vi lagar traditionella rätter, dels från Sverige men också från de länder som medlemmarna kommer ifrån, säger föreningens ordförande Eric Sjöberg,
Föreningen arbetar för bättre integration och gemenskap mellan människor i Göteborg. Aktiviteterna äger rum i deras lokal sedan 30 år tillbaka och i dagsläget är omkring 500 personer med olika bakgrund medlemmar i föreningen. Eric berättar däremot att han under årens gång har sett tusentals personer som tagit del av varandras kulturer genom föreningens arbete.
– Kulturer kan absolut mötas genom att man utbyter det man har med sig, exempelvis genom matlagning eller musik. Det bidrar till att människor förstår varandra, deras bakgrund och deras traditioner. Vi lär om och av varandra, och det är så oerhört viktigt, säger han.
Första jäsningen färdig
Plötsligt surrar Simons mobil till. Han visar upp alarmet på displayen. Nu ska bulldegen ha jäst färdigt, åtminstone för den första vändan. Carlota portionerar fingerfärdigt ut mjöl över den mörka bänkskivan medan Simon vänder ned den luftiga klumpen av deg från bunken. Därefter hämtar han fram socker, smör och kanel till fyllningen.
Carlota sveper av mjöl från händerna över diskhon och plockar fram brödkaveln från en av kökslådorna.
– Ikea förstås, säger hon i förbifarten innan hon börjar kavla ut degen till en stor fyrkant.
Därefter börjar Carlota bre ut den söta fyllningen över degen med en smörkniv. Hittills ser bakverket inte särskilt främmande ut för henne, åtminstone inte förberedelserna. Medan Simon sköljer av mjölet från brödkaveln rullar hon ihop degen till en rulle samtidigt som hon slänger en blick på pappret med receptet.
– Jag vet att hemma brukar man kanske skära degen i snittar och liksom snurra ihop dem till bullar, men vafasen, det här blir säkert lika gott, säger Simon.
Därefter skär de upp rullen, lägger ut bullarna i varsin pappersform på en ugnsplåt och slänger över en kökshandduk. Dags för jäsning igen.
När det inte är svenska klassiker som lagas i parets kök i är det Simons tur att upptäcka Portugals traditionella rätter.
Portugal har mycket fisk, bröd, ris och potatis i sina rätter så på så sätt är det inte direkt någon jättestor skillnad från Sverige berättar Simon och Carlota nickar instämmande.
– Det största orosmomentet för mig var väl kanske inte innehållet i rätterna utan snarare tillagningssättet, eller vad man ska säga. Jag är mycket kinkigare än vad Carlota är när det kommer till att testa nya smaker och en del rätter ser väldigt främmande ut, kan man väl säga, fortsätter han och skrattar.
– Men jag har fått inse att den portugisiska maten är god så det är bara att hugga in, trots att det man har på tallriken ser väldigt annorlunda ut än vad den svenska tallriksmodellen gör.
Carlota instämmer med att Simon är desto fegare än henne när det kommer till att äta nya maträtter, men förklarar att han vågar testa mer och mer för varje gång. Hennes nästa mål är att få honom att älska fisk- och skaldjursrätter lika mycket som hon gör.
– Vi portugiser är väldigt öppna och sociala. Jag vill liksom prova allt, men Simon är lite mer… Vad hette det nu igen, det är ett svenskt slang som han har lärt mig. “Feschli”! Han är lite mer “feschli” än mig, säger hon.
Feschlig: “Värmlänskt ord för mesig, feg. Ofta i situationer som kan anses vara “smutsiga”, typ som plocka upp något smutsigt från marken eller liknande”.
Källa: Slangopedia.se
Har vant sig
Det var inte bara Portugals maträtter som var nytt för Simon när han träffade Carlota.
– När jag följde med Carlota till hennes familj till Portugal för första gången i somras fick jag nästan en chock av hur mycket vin de dricker till maten, säger Simon, på svenska den här gången, och försöker dölja sitt skratt genom att gnida sin hand över munnen.
Carlota lutar sig bakåt över diskbänken, lägger armarna i kors och kisar med ögonen mot honom. Hon försöker förstå vad det är vad han säger med hjälp av den begränsade svenskan hon har lärt sig hittills.
– När vi åt den första middagen med hennes föräldrar plockade de fram ett vin från vårt födelseår, 1995, för att fira. Jag som tidigare aldrig har varit den där killen som dricker vin blev alldeles överväldigad. Det var väldigt fint. Traditionen med att dricka ett glas vin till middagen har jag väl vant mig vid, vid det här laget, fortsätter han och nickar mot korkskruven som ligger ständigt redo vid diskhon.
Nu surrar mobilen till igen och Simon tar upp den ur bakfickan på sina jeans, stänger av alarmet som avslöjar att kanelbullarna snart är färdiga att gräddas. Carlota tjuter till av förväntan. Hon tar fram en kopp med äggula och börjar pensla de färdigjästa degbullarna, nästan innan Simon ens har hunnit dra undan kökshandduken. Nu ska det egentligen strösslas pärlsocker över de gulglansiga bullarna.
– Vi har faktiskt inte lyckats hitta pärlsocker här i Tyskland ännu, så vi får köra utan, säger Simon.
Carlota slänger en sista blick över receptet. Det sista steget är klart – nu ska de bara in i ugnen tio minuter.
– Snart ska jag äntligen få smaka svenska kanelbullar som Simon har hajpat upp så mycket. Jag som tycker att amerikanska “cinnamon rolls” redan är goda, säger Carlota.
Medan kanelbullarna gräddas städar paret upp i köket. Det är nämligen mjöl och tomma förpackningar precis överallt.
När alarmet på mobilen tjuter till för tredje och sista gången tar Simon försiktigt ut plåten med kanelbullarna och ställer den på nytorkade köksbänken, som var förberedd med grytunderlägg. Carlotas min avslöjar att det doftar fantastiskt och medan Simon tar fram ett mjölkpaket ur kylen smyger hon fram och tar en bulle. Hon bollar den ugnsheta bullen mellan händerna, tar en tugga och drar in luft genom munnen. Den är egentligen alldeles för varm för att ätas redan, men Carlotas himlande med ögonen visar att kanelbullen smakar nästintill himmelskt.
– Men herregud, den är ju jättevarm, säger Simon och räcker fram ett glas mjölk till henne.
– Men så god! De här kommer jag äta upp redan ikväll, säger Carlota mellan tuggorna.
De börjar diskutera vad som ska lagas härnäst.
Midsommarmat, kanske?
– Simon har faktiskt redan hunnit varna mig för den. Jag tror att det blir jag som får lära Simon att äta den istället för tvärtom, säger Carlota och flabbar.
Reporter: Sanna Stark