Skyll dig själv och drick mindre nästa gång

Alla har vi varit där, svurit att aldrig dricka igen. Men minnet är kort, och de flesta av oss faller i samma fallgrop om och om igen. Alva Nyblom ger sig ut för att ta reda på om det finns några bakiskurer som faktiskt fungerar.

27 juli, 2019.
Jag vaknade av att min kille sprang till toaletten en, två, tre gånger i snabb följd. Mitt huvud kändes som om det hade placerats i ett skruvstäd. Vad hade jag gjort? Kunde det vara… baksmälla? Det hade jag aldrig mått såhär dåligt av innan. Visst hade jag varit lite seg, men aldrig att jag inte kunnat göra något ordentligt nästa dag. Möjligen för att jag sällan dricker mycket, jag föredrar salongsberusning framför fylla och är ganska duktig på att gå den balansgången. Aldrig i mitt liv hade jag slösat en hel dag på att vara bakis – tills nu.

Dagen innan hade varit den perfekta sommardagen – liggandes på en solvarm klippa, picknick till lunch och salta dopp. Jag åt inte särskilt ordentlig mat, jag blir inte så hungrig när det är varmt. Jag drack vatten, men kanske inte så mycket som jag borde.

På kvällen grillade jag och några vänner på bryggan, åt grillspett och drack Apérol spritz. Jag hade med en flaska rosé, en sådan stor magnum, som jag hade fått till studenten tre år tidigare. Varför den inte hade druckits upp innan vet jag inte. Under kvällen blandades det G&T i udda glas, stämningen var hög. Jag somnade, väldigt nöjd med dagen, vid halv två. Jag vaknade mindre nöjd.

Skyll dig själv och drick mindre nästa gång
Jag mådde skit, där i min gnissliga sommarsäng. Min kille mådde om möjligt ännu sämre och åkte hem till sig sekunden han orkade stå vertikalt. Jag låg kvar och funderade på var exakt det hade gått överstyr kvällen innan. Jag har festat hårdare utan att må såhär. Varit uppe senare, blivit fullare och ändå vaknat upp i brukbart skick. Hade åldern gjort sig påmind, efter ringa 22 år på jorden?

–Det finns inte så mycket forskning på baksmälla, säger Holger Theobald, docent i allmänmedicin vid Karolinska institutet. Jag ringer honom i Stockholm och han låter precis som jag tänker att en docent vid Karolinska gör.

–Det som finns är forskning på hur alkohol bryts ner i levern. Man vet att där bildas det bland annat acetaldehyd och det är giftigt för kroppen. Bakfylla är en akut bieffekt och eftersom just det är så lätt att undvika genom att inte dricka för mycket, har det inte forskats så mycket på det.

Kring bakfylla verkar det råda en ”skyll dig själv”-inställning i vetenskapsvärlden, vilket kanske inte är så konstigt. Men vad berodde min egen helvetesdag på? Att jag hade druckit för lite vatten under dagen? Spelar det verkligen så stor roll?

–Om man är uttorkad dricker man nog mer eftersom man är törstig. Är det alkoholhaltiga drycker får man ju i sig mera alkohol på köpet och om magen dessutom är tom så får man en högre topp, för alkoholen går snabbare ut i blodet om tarmen inte har något annat att smälta, säger Holger Theobald.

Men en högre peak är inte nödvändigtvis lika med ett hårdare fall.

–Nej, inte direkt, eftersom nedbrytningen i levern har konstant arbetstakt. Det tar alltså ungefär lika lång tid att bryta ner, oavsett hur snabbt du dricker.

Betyder det att man kan skona sitt dagen efter-jag genom att äta något?

–Äter man fet mat innan man dricker kan det faktiskt hjälpa lite, eftersom det tar lång tid för magen att arbeta. Det tar tid för maten att passera tarmen, och det i sin tur gör att upptaget av alkohol också går långsammare. Då undviker man den höga toppen och blir inte lika berusad som man skulle bli av samma mängd alkohol på tom mage.

Det är fortfarande Holger Theobald på tråden, och jag är fortfarande nyfiken och vill ha ett svar, en gång för alla, på vad som fungerar och inte när man är bakis. Och varför blir man sugen på en viss typ av mat, vare sig det är kallt och sött eller fett och salt?

–Vad kroppen känner att den behöver kan artikulera sig i vad man är sugen på. Om man är sugen på något så kan det vara för att man saknar vissa näringsämnen. Det är ju samma med andra saker, till exempel om man har järnbrist är man ofta sugen på blodpudding.

Alkoholromantik och återställare
–Jag var med och höll i quizet igår, och vi tog några glas efteråt. Det krävs inte så mycket längre.

Fredrik Rixman är bakfull. Han sitter utanför Unity Jazz, vid ett bord som är iklätt ett turkost tyg med exotiska fåglar på. Han är klädd på ett sätt som bara kan beskrivas som om en engelsk lord fick ett kärleksbarn med en semestrande italiensk man i 70-årsåldern. Hur det nu skulle gå till.

–Jag har testat många kurer, och tycker att sushi är det absolut bästa för mig. Man slutar inte vara bakis, men man blir mätt, man får i sig stärkelse och fett och det är något med den rena sältan från soya, och så mycket ingefära.

Det är maj och årets hittills varmaste dag. Stadens ljud ekar mellan husen på Kyrkogatan i Göteborg. Fredrik dricker vatten med is.

–Sedan finns det ett annat knep som fungerar, men som jag aldrig använder mig av om jag inte har semester – återställaren. Och då räcker det inte med en, det måste vara minst tre enheter! Tre G&Ts, så mår jag bra. Jag känner mig väldigt skitig när jag gör det, men ibland har man inget val.

Fredrik är jazzklubbsdirektör – ”det är ett tilldelat smeknamn. Jazzentusiast lät så töntigt, så det blev direktör” – och en av tre ägare av Unity Jazz, ett vattenhål för alla som längtar ut i Centraleuropa då och då. Nu står instrumenten tysta på den lilla scenen i konsertrummet, i väntan på att få ljuda igen ikväll. Det är torsdag och klockan är ett på eftermiddagen.

Jazzklubbsdirektören häller upp mer vatten och hälsar på någon som försvinner in mot den lilla innergården som Unity delar med Champagnebaren och Bar Bruno. Det låter onekligen på namnen som om drycken är i fokus. Finns det risk att det blir alkoholromantiskt?

–Absolut. Vi är ju extremt, alltså extremt, alkoholromantiska. Det är ju vårt språk också, till exempel i sociala medier. Vi hoppas att mottagaren av det budskapet är mogen och intelligent nog att kunna sortera den informationen. Kan de inte det, så är det faktiskt inte vårt problem.

Klockan har slagit 18. Inne på Unity står Fredrik, nu i förkläde, och tänder ljus. Jazzen från högtalarna låter som en lagom rödvinsstinn middag i ett mörkt hörn på en intim restaurang som är för bra för att nämnas i några reseguider.

–Det här är ett vanligt, vitt formbröd. Det ger bäst yta när den grillas.

Jimmy Norrman gör grillade ostmackor, enligt sitt eget recept. Helst hade han velat steka dem i smör, men det får inte riktigt plats i köket, som består av en bänk med kyllådor, en liten ugn, en mackgrill och en liten spis. Det är öppet och gästerna kan se allt som kockarna gör.

–Det är grottlagrad Gruyère, hårt karamelliserad lök och massa smör på vitt bröd. Allt som är onyttigt, eftersom det är godast.

I ett hörn sitter David Ståhl, en annan av ägarna av Unity. Han snackar lite med Fredrik medan den senare pysslar med diverse saker bakom bardisken.

–Min bästa mat när jag är bakfull måste nog vara någon pasta med mycket mejerier, fortsätter Jimmy. Jag vill inte röra mig ur lägenheten, så jag lagar min egen mat.

Alla i rummet kommer överens om att stärkelse och fett är det som alltid hjälper. Jimmy tar ut mackorna ur grillen och lägger dem på varsitt smörgåspapper. Sedan river han över parmesan, lagrad så länge att saltkristallerna nästan syns. När brödet är så gott som täckt under parmesanmolnet är det klart.

–När man tror att man är klar så tar man två drag till!
Kan det vara den mest luxuösa bakiskuren som ligger där på tallriken?

Låt se om det fungerar
Efter att ha konsulterat krögare, vänner, en expert och internet, bestämmer jag mig för att själv testa tre olika metoder för att bota bakfylla: något kallt och sött, något stärkelserikt och flottigt samt en Virgin Mary, alltså en Bloody Mary utan vodkan. Trots att Fredrik Rixman svär vid en återställare, väljer jag att lyssna på Holger Theobald, som säger att det är en dum idé. En måndagskväll dricker jag mig ganska berusad i hemmets trygga vrå, tillsammans med min bättre halva, han som i snabb följd sprang till toaletten tre gånger. Jag skippar de klassiska tipsen om varannan vatten och nattamat och somnar vid halv tolv.

Jag vaknar av alarmet klockan sju. Det är jobbigt att lyfta huvudet från kudden när jag sträcker mig efter vattenglaset. En Virgin Mary får bli mitt sällskap till första Zoommötet, där de kollar medlidande på mig och skrattar över min ensamma fylla. Jag mår okej, det är inte tillnärmelsevis lika illa som jag vet att det kan vara, men helt pigg är jag inte. Tipset om att gå ut och springa känns långt borta, med granitgrå moln på himlen och kyliga aprilvindar som har hängt kvar in i maj. Drinken hjälper inte mot något.

10.56
Huvudvärken är värre. Jag är hungrig som satan och sugen på varma mackor. Tyvärr är brödet slut. Jag blir lite ledsen, men kommer på att man kan göra quesadillas med gårdagens rester. Då får jag ändå min smälta ost. Hungern gör mig illamående. Gårdagens trevliga feststämning känns längre bort än rostbrödet.

Quesadillas får räknas som det salta och flotta. Flotta med tanke på hur mycket ost de fick i sig, salta för att de inte är sött. När jag ätit upp mår jag bättre, men huvudet känns fortfarande tungt och jag stör mig på alla dammråttor som jag ser från min position på golvet. Jag borde dammsuga. Varken Mary eller varm mat har lyckats mota iväg gifterna som efterfestar i mitt blodomlopp.

12.24
”Kan du snälla ta en promenad med Frasse?”, sms:ar min syster. Familjen och hunden bor bara hundra meter från mig. Helst inte, tänker jag och svarar ”sure”. När jag kliver utanför dörren sticker det i ögonen. Det är för ljust och för kallt, men efter att Frasse har fått nosa och kissa en stund märker jag att huvudvärken faktiskt är mindre påträngande.

14.07
Mixern är öronbedövande. Av banan, frusen mango och tjock yoghurt gör jag en smoothie. Den får stå för det söta, kalla och jag får dessutom i mig mjölk och banan. Det smakar ljuvligt. Jag slickar i mig smoothien nästan vördnadsfullt och börjar på riktigt känna mig som mig själv. Jag kanske till och med skulle ta och dammsuga?

Smoothien hjälper onekligen, men inte helt. Eller är det tiden som gått efter sista shoten igår kväll? Finns det någon vetenskapligt säkerställd kur mot bakfylla? Holger Theobald bekräftar, till min besvikelse, det som jag redan har förstått.

–Nej, det är det som är haken. Det hittas på en massa kurer, men ingen har bevisad effekt. Det mesta är önsketänkande eller kanske placeboeffekt. Det vi vet är att det är bra att dricka vad som helst utom mer alkohol.

Varannan vatten, alltså. Det som uteblev igår kväll.

–Det enda man kan göra som garanterat fungerar är att hålla sig till mindre mängd alkohol, avslutar Holger Theobald.

Lösningen på bakisfrågan är alltså lika icke-existerande som svaret på vad meningen med livet är (42, visserligen, enligt Liftarns guide till galaxen, men det är inte vetenskapligt säkerställt). Det finns ingen one size fits all-kur. Virgin Mary är så nära man kommer att få i sig både fruktsocker, salt och vätska i ett glas, men den hjälpte inte mig alls. Bland mina bilder i mobilen finns det ett enda foto från förra sommarens – och livets – värsta bakisdag. Det är taget vid 16-tiden, och föreställer mig själv, med en halväten persika i handen. Nästa gång jag blir bjuden på fest ska jag ladda upp för morgondagen med persikor och smoothies. Eller inte dricka så mycket från början.

Reporter: Alva Nyblom