Stoppa pressarna – jag hatar avokado

Jag har alltid varit kräsen när det kommer till mat. Alltså, extremt kräsen. Sådär kräsen att jag alltid måste välja mat från barnmenyn på restauranger, i hopp om att få pilla runt bland lite pannkakor eller en friterad chicken nugget med typ tre pommes frites och en klick ketchup vid sidan av. Ångesten som ränner genom kroppen likt en blixt när man inser att någon annan står för matlagningen när man är bortbjuden är allt för bekant. 

Jag minns så väl hur allt började. Det var på dagis, och fyraåriga jag och mina bästa polare hade precis slagit oss ned kring matbordet efter att ha lallat runt i sandlådan och bytt till oss stenar hela förmiddagen. Självkänslan var på topp, inget kunde gå dåligt nu.

Men där låg den. På tallriken, bland potatis och riven morot. Fiskfan. Alldeles glansig, hade precis kommit upp från det kokande vattnet. Den hade fjäll kvar. Fjäll. Det var det äckligaste jag sett. “Du äter”, sa min fröken. Så jag åt. Och jag spydde. 

Och så fortsatte det. Så här i efterhand fattar jag inte hur jag tog mig igenom skolåren med endast knäckebröd till lunch varje dag. Alltså, jag har säkert brister på precis allt när det kommer till vitaminer och sånt där. Jag lever liksom efter mottot “Det du inte vet mår du heller inte dåligt av”. 

Jag är helt enkelt superkräsen. Jag hatar avokado, till exempel. Tvingades att testa en gång och det var den konstigaste konsistensen jag känt. Och så smakade det verkligen ingenting förutom grönt. På nyår för många år sedan bjöds jag på toast skagen. Åt en bit av en räka, av ren artighet naturligtvis, och fick en kallsup av Atlanten.

Lök i alla dess former – tänk att sitta i lugn och ro, tugga på en köttbulle när tänderna plötsligt slinter till. “Fan tuggade jag på nu”, tänker man. En lökbit. Så hal att den liksom klistrar sig längs kinderna i munnen. Ryser. Eller att man käkar en gryta gjord på precis allt möjligt och mitt i allt tittar en champinjon fram? Då avstår jag hellre. Fisk i alla dess former kan vi glömma helt och hållet, den har ju liksom simmat runt någonstans i ett jättemörkt hav.

Stora köttbitar som inte blivit helt genomstekta, säkert finns det ett och annat brosk där i också. Kyckling som garanterat bär på salmonella. Mat som har frysts in och sedan värms upp och blir alldeles vattnig, kall och smaklös. Att ta med matlåda till jobbet är inget för mig, som ni kanske anar. Listan kan göras lång.

Nu när jag tänker efter undrar jag vad som faktiskt slinker ner. Tacos går finfint, men bara om jag har fått steka köttfärsen själv så den är genomstekt och helt fri från klumpar. Och att jag får skära grönsakerna på egen hand och kan därmed kontrollera att vattnet från tomaterna inte blandas med gurkan. Hade ju varit katastrof annars.  

Vid närmare eftertanke inser jag att jag borde ta tag i det här. Men det går inte att äta vissa saker, helt enkelt. För plötsligt blir jag fyraåriga Sanna igen, som sitter där med den fjälliga fisken framför mig. När jag tänker efter tror jag bannemig att ögat på den var kvar också.

Reporter: Sanna Stark